Regnet piskar mot rutorna. Solen stretar långsamt upp över horisonten medan kaffet svalnar till drickbar temperatur. Jag som bloggar heter Peter Ekberg. Jag har gett ut två böcker och har många fler på gång. Idag tänkte jag diskutera den flyktiga vän som kallas inspiration. Hur gör ni för att få fatt i inspirationen? Kommentera gärna nedan.
Själv är jag nog ganska lättinspirerad. Ibland räcker det med att jag håller i en bok jag älskar så rinner lusten till för att skapa något eget. Så har det alltid varit för mig. Jag har inte bara velat konsumera andras verk, utan också skapa något själv. Det bästa jag vet är när en idé fästs på papper. Från ingenting finns plötsligt någonting. Det är som en liten seger.
I grund och botten tror jag att inspiration är något man jobbar sig fram till. Om jag låter ett projekt ligga i väntan på inspiration så kallnar det mer och mer. Men inspiration kan också komma oplanerat som ögonblick av skaparlust. Ganska ofta så vaknar jag på morgonen med en pirrande känsla. Pirrandet visar sig när jag slår mig ner vid datorn, vara en berättelse eller ett kapitel eller en lösning på ett problem jag stött på i skrivandet.
Min debutbok Tänk Själv! kom till mig precis på detta sätt. Jag drömde fram den. Jag vaknade den förste januari 2008 med nyårsraketer i minnet och idén att jag skulle skriva en barn och ungdomsbok om filosofi. Innan jag ens klivit upp rafsade jag ner några riktlinjer för arbetet. Sedan var det bara att sätta igång. Efter några versioner antogs den samma år. För min andra bok Aliens! såg processen annorlunda ut. Att skriva om chanserna för utomjordiskt liv var en idé jag burit på ganska länge. Intresset för rymden har funnits sedan barnsben och har bara blivit starkare med åren. Den största kreativa utmaningen med Aliens! var att blanda min egen historia med rymdforskningen och andra historier. Med andra ord att hitta rätt ton, för min bok.
Bland de författare som berört mig mest vill jag särskilt nämna. Robin Hobb, Jane Austen och Peter Nilson. Bara Peter Nilson kan av dessa primärt klassas som faktaboksförfattare. Tolkien fanns också som den första verkligt stora läsupplevelsen som barn, och jag har haft stor behållning av många andra. Men just dessa tre har inspirerat mig mest i vuxen ålder av olika anledningar.
Robin Hobb är en pseudonym för Margaret Ogden (som också skriver som Megan Lindholm för att göra det hela riktigt förvirrande). Hobb har skrivit ett femtontal tjocka böcker sedan 1995. Bland annat ”Mördarens lärling” och ”Magins skepp”. Jag har läst alla hennes böcker i original två gånger och några av dem fler gånger än så. Robin Hobbs böcker är fantastiska: karaktärerna är levande, komplexiteten djup, hennes teman relevanta, fantasifullheten är omtumlande, liksom de oväntade vändningarna och utdragandet av de obönhörliga konsekvenserna. Jag brukade säga att Hobbs böcker är lika verkliga som livet självt. Runt 2003-2004 blev jag så biten av hennes böcker att jag skickade ett korrektur med små inkonsistenser och tryckfel, som hon gladeligen tog emot och vidarebefordrade till sin förläggare. Det glädjer mig fortfarande att mina minimala rättningar finns i de senare upplagorna. Vi hade lite kontakt under ett par år och hon grattade mig bland annat när jag fått mitt första bokkontrakt. När hon hörde att vi väntade vårt andra barn så skickade hon en liten t-shirt och kort med lyckönskningar! Så tar man hand om läsare.
Peter Nilson var astronom och idéhistoriker. Han står bakom en välrenommerad galaxkatalog och min barndoms favoritbok ”Lysande stjärnor” som man kunde ladda under glödlampan och plocka med ut i vintermörkret för att spana mot stjärnorna. Peter Nilson lämnade efterhand forskningen för att skriva på heltid. Bland hans böcker kanframhållas ”Stjärnvägar”, ”Solvindar”, ”Rymdljus”, ”Trollkarlen”, ”Arken”. Det var mötet med Peter Nilson 1998 som väckte mitt slumrande vetenskapsintresse till liv. Utan hans böcker som blandade astronomi och idéhistoria så skulle jag nog aldrig sökt mig till universitetet. Peter Nilson berättar med samma förundran som jag själv har känt ända sedan barnsben om människans möte med kosmos.
Jane Austen gillar jag för att jag upplever henne som modig. Hon var ensam, förblev ogift och satt och komponerade sina (ur en synvinkel) samhällskritiska romaner tills hon dog. Jane Austen skriver förankrad i sin tids filosofi. Utbildning var inte för alla på den här tiden. Antagligen hade Jane en privatlärare som lät henne läsa John Locke, Thomas Hobbes och David Hume. Hon skriver en hel del om kraften hos det mänskliga förnuftet (och oförnuftet). Kanske kan hennes böcker rentav sägas vara ett slags moralfilosofiska inlägg. Ett sätt att lära sig hur man bör leva är ju genom andras goda exempel. Austens böcker är fulla av den typen av exempel. Människan är utvecklingsbar. Ta ”Stolthet och fördom”. Mr Darcy må vara stolt, trumpen och lida av högmod, men han ändrar sig under resans gång genom självrannsakan och insikt i de egna bristerna. Det leder till en omvandling i hans tänkande och karaktär i ny och bättre riktning. Detsamma kan sägas för Lizzie som också lider av förutfattade meningar (fördomar) som hon tvingas omvärdera. Det behövs väl inte sägas, men utvecklingen är central i livet vare sig vi vill eller inte. Livet stannar så att säga aldrig upp.
”I need inspiration. Not just another negotiation”. Så skriver textförfattaren i komedin ”Music and Lyrics”. Så kan det kännas. Inspiration är kanske själva motsatsen till förhandlingar. Inspirationen tillåter att man ostört formulerar sig, gör fel, gör om. Ingen pratar i munnen. Ingen avbryter, pådyvlar en åsikt eller ber dig kompromissa. Senare i processen från idé till färdig bok kommer redigeringsarbetet i samråd med förlaget. I min erfarenhet är det inte en förhandling utan mest givande läsarrespons, tips och förslag. Inspirationen tillåter dig att testa ny mark. Så vänta, lyssna, jobba, håll möjligheten öppen så kommer den farande med glödande ögon, rufsigt hår och blossande öron.
Peter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar