Dimman ligger över dalen. Fiskmåsarna flyger över taket på mitt hus. Skogen står tät runt området. Ångan stiger ur kaffekoppen. Jag som bloggar den här veckan heter Peter Ekberg. Jag skriver böcker för barn och ungdom och alla andra som är intresserade, även nyfikna vuxna. Idag tänkte jag bjuda in dig till mitt arbetsrum.
Jag vill börja med att säga att jag är en lyhörd, optimistisk person att samarbeta med. Jag svarar alltid på mejl och missar aldrig en deadline. Nej, jag söker inte jobb, säger bara detta för att ni inte efter nedanstående skall få en alldeles felaktig bild av undertecknad. Ibland läser jag om andra författares arbetsrum. Det brukar vara en helig plats dit författaren drar sig för att knappa ner sina storverk. Arbetsrummen ligger kanske med vacker utsikt och är vackert inredda. Musikmaskiner bidrar som stämningshöjare. Lampor av olika slag ger det ljus skrivandets konst tarvar. Författaren slår sig ner och omsluts av kraften och lugnet i arbetsrummet, redo för en ny dags skapande.
Mitt arbetsrum är den totala antitesen till dessa arbetsrum. Ingen inbördes rankning.
(1)Det är inget annat än ett mysterium varför jag sitter på en ”stol” med lös sits som ramlar i golvet varje gång jag reser mig, en stol som helt saknar ryggstöd. En hård metallpinne sticker mig i ryggen. Om jag rör benen så riskerar jag att komma åt den utstickande sänkningsmekanismen, dratta ner i golvhöjd och klämma mig ordentligt.
(2)Runt datorn och på golvet vid bokhyllorna ligger enorma högar av papper och böcker, osorterat, ostrukturerat i en enda röra. Till exempel idéer på böcker, Sven Nordqvists och Mattias Olssons fantastiska skisser, korrektur och annat smått och gott.
(3)Skenet från datorskärmen är i princip den enda ljuskällan. I hörnet, likt ett enögt benrangel, står en dubbelhövdad golvlampa med endast ett fungerande huvud. Under årets mörkare månader är detta ett reellt problem.
(4)Arbetsrummet angränsar till barnens rum, vilket gör att jag ofta skriver med Eric Saade dånande i ena örat och ”Jag är en gummibjörn” i det andra.
Utgivna såväl som kommande böcker, har skrivits i denna miljö. Min kommunikation med förlag och illustratörer sker härifrån. Det glädjande beskedet att min debutbok blev Slangbellenominerad kom till mig mitt i denna röra. När jag över nätet ser fotot på den koreanska flicka som läser den översatta versionen av Tänk Själv i sitt välstädade rum, så sitter författaren och ler i sin skräckkammare (och planerar seminarium på bokmässan). När förläggare Lena meddelar att Aliens! fått många intresserade utländska förlag så smärtar ryggen av metallpinnens bett.
Det som verkligen gör det hela mystiskt är att det skulle kunna vara ett sådant där heligt arbetsrum. Jag har trots allt ett fönster med en liten utsikt. Just nu ser jag balkongräcket, ett hustak och därbakom skogen i höstfärger. Skrivbordet är gammalt med anor. Det tillhörde en gång en av cheferna på Eriksbergsvarvet. På väggen sitter foton på familjen, pandor, lärkor och gamla musikminnen. Där hänger också ett alternativt omslag till Tänk Själv. På golvet står mitt gamla teleskop bredvid en stjärntavla som väntar på att hängas upp. Jag skulle kunna städa, köpa en ny stol, en musikmaskin, lite sköna spots. Varför jag inte gör det? Ingen aning. Där, och inte vid Big Bang, går kunskapens gräns.
Svaret är väl att jag gillar det alltför mycket.
Hej så länge!
Peter
onsdag 26 oktober 2011
Musik och skrivande
En ny dag väntar. Ännu är det mörkt och egentligen alldeles för tidigt för att gå upp. Jag som bloggar den här veckan från skogen och havet heter Peter Ekberg. Jag skriver böcker om filosofi, liv i rymden, tänkande robotar och mycket annat som det är för tidigt att berätta om nu. Från mina hörlurar strömmar musik. Jag smuttar på kaffet och funderar över likheterna mellan musik och skrivande. När jag precis skall posta det här inlägget så inser jag att kanske allt skapande har samma kreativa bas?
Mike Oldfield kom nyligen med en skiva som heter ”Music of the Spheres.” Motivet är den ”sfärernas musik” som man under antiken tänkte sig fanns i universum. Grundantagandet var att alla himlakroppar ger ifrån sig ett ljud när de rör sig i sina banor. Vi är så vana vid ljudet eftersom vi har utsatts för det sedan födseln att vi inte längre kan uppmärksamma det. Tillsammans bildar universum en fantastisk musik, ungefär som en kosmisk speldosa. Oldfields skiva är ett fint exempel på hur gammalt tankegods kan inspirera till skapande.
Musik och skrivande är två sidor av samma mynt för mig. Jag har alltid spelat, skrivit låtar och sysslat med musik. Mina ungdomsvänner har lyckats att bli väletablerade, hårt arbetande musiker. För mig var den viktigaste lärdomen av vårt gemensamma musikintresse och envisa harvande i band att vi tillsammans formade nya regler för livet. Vi kunde skapa, vi var kreativa, och kunde påverka vår tillvaro. Det innebar en frihet. Särskilt eftersom mitt första arbete efter gymnasiet var enformigt och inrutat från 0700-1600 varje dag. Musiken och skrivandet tillät mig att drömma om ett liv som passade mig bättre. Sartre pratar om förmågan att kunna sätta negationstecken på situationen och välja något annat. Precis så var det, fast jag inte kunde formulera det.
Min energi har bytt fokus. Jag drömmer inte längre om artistlivet. Men det finns många likheter mellan att skriva och att spela musik. Jag hämtar inspiration från samma källa oavsett vad den kreativa processen är inriktad på för ögonblicket. Att stämma gitarren är som att vakna med den gryende idén. Att börja spela och sjunga med hes morgonröst är som att börja formulera den nya bok– eller kapitelidén i datorn. När bandet är inrepeterat, låten färdigskriven, när ackordbytena sitter som de skall, när man lärt sig den där stämman så är boken färdig för tryck, korrekturläst, omskriven, varje stycke sitter på plats.
Kanske ser jag likheter mellan musik och skrivande eftersom jag aldrig gått i musikskola och lärt mig musikteori på riktigt. Jag både spelar och skriver på ett i huvudsak intuitivt sätt. Fast jag ser det inte som en fördel, absolut inte. En skrivarlinje hade säkert kunnat hjälpa mig avsevärt i min utveckling. Nu känner jag att det är lite för sent, att jag har hittat något som fungerar ändå. Jag läser skrivarböcker när jag vill förkovra mig och få tips. Stephen Kings ”Att skriva” och Lars-Åke Augustssons ”Att skriva romaner och noveller” gillar jag särskilt mycket.
Förresten, i tre veckor har jag gått i musikskola. Det var medborgarskolans blockflöjtsutbildning när jag var åtta, som snabbt byttes ut mot gitarrskolan på samma plats. ”Farväl Peter, lycka till” vill jag minnas att blockflöjtsfröken sade med tårar i ögonen, när jag lade undan min flöjt och drog fyra meter ner i korridoren. Allt jag minns av gitarrlektionerna är att jag satt förundrad och tittade på en plansch av ett stort träd. Det var en fantastisk bild. Tagen underifrån, med den höga stammen som sköt iväg mot himlen. Antagligen var det gitarreklam, de är ju byggda av trä. Mitt bestående minne är att gitarrläraren surnade till när jag frågade vad det var för en plansch, vad den betydde. Hursomhelst, jag lämnade gitarrskolan, tvingade mamma att köpa en bok med Beatleslåtar och lärde mig ackorden från den.
Sedan dess tar jag ut låtar på gehör, egna såväl som andras. Kanske har den övningen, att behöva lyssna mig fram, hjälpt mig att så att säga lyssna mig fram till texter? Än idag så testar jag mig fram, utan att egentligen veta vad jag gör utom att ”lyssna”. Lyssna på språket, lyssna på kompositionen (texten) som helhet, dramaturgin. Slutsatsen för dagen får bli att den skapande energin är samma oavsett om det är musik eller skrivande. Och det heter ju faktiskt att skriva musik. När AC/DC skrev sin klassiker ”Let there be rock” så finns det en koppling till Shakespeares sonetter. De har samma kreativa grundinstinkt.
Write and roll
Peter
Mike Oldfield kom nyligen med en skiva som heter ”Music of the Spheres.” Motivet är den ”sfärernas musik” som man under antiken tänkte sig fanns i universum. Grundantagandet var att alla himlakroppar ger ifrån sig ett ljud när de rör sig i sina banor. Vi är så vana vid ljudet eftersom vi har utsatts för det sedan födseln att vi inte längre kan uppmärksamma det. Tillsammans bildar universum en fantastisk musik, ungefär som en kosmisk speldosa. Oldfields skiva är ett fint exempel på hur gammalt tankegods kan inspirera till skapande.
Musik och skrivande är två sidor av samma mynt för mig. Jag har alltid spelat, skrivit låtar och sysslat med musik. Mina ungdomsvänner har lyckats att bli väletablerade, hårt arbetande musiker. För mig var den viktigaste lärdomen av vårt gemensamma musikintresse och envisa harvande i band att vi tillsammans formade nya regler för livet. Vi kunde skapa, vi var kreativa, och kunde påverka vår tillvaro. Det innebar en frihet. Särskilt eftersom mitt första arbete efter gymnasiet var enformigt och inrutat från 0700-1600 varje dag. Musiken och skrivandet tillät mig att drömma om ett liv som passade mig bättre. Sartre pratar om förmågan att kunna sätta negationstecken på situationen och välja något annat. Precis så var det, fast jag inte kunde formulera det.
Min energi har bytt fokus. Jag drömmer inte längre om artistlivet. Men det finns många likheter mellan att skriva och att spela musik. Jag hämtar inspiration från samma källa oavsett vad den kreativa processen är inriktad på för ögonblicket. Att stämma gitarren är som att vakna med den gryende idén. Att börja spela och sjunga med hes morgonröst är som att börja formulera den nya bok– eller kapitelidén i datorn. När bandet är inrepeterat, låten färdigskriven, när ackordbytena sitter som de skall, när man lärt sig den där stämman så är boken färdig för tryck, korrekturläst, omskriven, varje stycke sitter på plats.
Kanske ser jag likheter mellan musik och skrivande eftersom jag aldrig gått i musikskola och lärt mig musikteori på riktigt. Jag både spelar och skriver på ett i huvudsak intuitivt sätt. Fast jag ser det inte som en fördel, absolut inte. En skrivarlinje hade säkert kunnat hjälpa mig avsevärt i min utveckling. Nu känner jag att det är lite för sent, att jag har hittat något som fungerar ändå. Jag läser skrivarböcker när jag vill förkovra mig och få tips. Stephen Kings ”Att skriva” och Lars-Åke Augustssons ”Att skriva romaner och noveller” gillar jag särskilt mycket.
Förresten, i tre veckor har jag gått i musikskola. Det var medborgarskolans blockflöjtsutbildning när jag var åtta, som snabbt byttes ut mot gitarrskolan på samma plats. ”Farväl Peter, lycka till” vill jag minnas att blockflöjtsfröken sade med tårar i ögonen, när jag lade undan min flöjt och drog fyra meter ner i korridoren. Allt jag minns av gitarrlektionerna är att jag satt förundrad och tittade på en plansch av ett stort träd. Det var en fantastisk bild. Tagen underifrån, med den höga stammen som sköt iväg mot himlen. Antagligen var det gitarreklam, de är ju byggda av trä. Mitt bestående minne är att gitarrläraren surnade till när jag frågade vad det var för en plansch, vad den betydde. Hursomhelst, jag lämnade gitarrskolan, tvingade mamma att köpa en bok med Beatleslåtar och lärde mig ackorden från den.
Sedan dess tar jag ut låtar på gehör, egna såväl som andras. Kanske har den övningen, att behöva lyssna mig fram, hjälpt mig att så att säga lyssna mig fram till texter? Än idag så testar jag mig fram, utan att egentligen veta vad jag gör utom att ”lyssna”. Lyssna på språket, lyssna på kompositionen (texten) som helhet, dramaturgin. Slutsatsen för dagen får bli att den skapande energin är samma oavsett om det är musik eller skrivande. Och det heter ju faktiskt att skriva musik. När AC/DC skrev sin klassiker ”Let there be rock” så finns det en koppling till Shakespeares sonetter. De har samma kreativa grundinstinkt.
Write and roll
Peter
Vad är en faktabok?
Jag har vandrat bland stjärnorna. När jag klev upp i vargtimmen för att skriva detta inlägg så kikade jag ut på balkongen. Det var så stjärnklart som det kan bli på 2010-talet. Gatlyktorna var avstängda och bara månskenet störde sikten ut mot universum. Jag rörde mig bland stjärnbilderna tvillingarna, stora björn och Orion. För mitt medvetande dök stjärnsagor om havsmonster, drakar och floder som rinner på himlavalvet upp. De uråldriga myterna om månen och Vintergatan blev för en stund levande. Jag gick in och hämtade mitt teleskop. Samma vita tubkikare som jag fick när jag fyllde tio år. Jag betraktade månens kratrar och vände sedan kikaren mot Jupiter som flammade i väst. Tre av jätteplanetens månar syntes som gnistrande pärlor.
Det är fakta, ett sakförhållande att vi lever i ett planetsystem. Jag har ju profilerat mig som faktaboksförfattare för barn och ungdom. Två böcker är utgivna, ytterligare två kommer ganska snart. En tanke som har surrat efter uppmärksamhet ett slag är vad som utmärker en faktabok. Vad är en faktabok? Vad är en skönlitterär bok?
De flesta har lätt för att svara på den andra frågan. En skönlitterär bok är en fantasi, en fiktion som skapats för att roa, inspirera, locka till skratt, tårar och insikt med mera. Ingen skulle komma på tanken att säga: ”Vad menar du med att Frodo inte vandrade till domedagsberget? Jag har ju själv läst om alltihop.”
För faktaboken tycks läget inte vara lika enkelt just nu. Som jag ser det så är en faktabok en bok som innehåller ett kunskapsinnehåll som är i största möjliga grad korrekt återgivet. Med korrekt återgivet menar jag att det som står där bör i möjligaste mån överensstämma med verkligheten. Det finns en hel del spelrum i faktaboken. Mina egna böcker är personliga. Jag låter min egen röst tränga fram och färga innehållet. Texten är kommunikativt resonerande och förhoppningen är att inspirera till egen reflektion hos läsaren. Jag är inte ute efter något torrt utan efter något levande. Faktaboksförfattaren kan beroende på ålderskategorier välja att lyfta fram vissa saker och tona ner andra. Det är svårt att popularisera forskningsresultat, men jag är övertygad om att det går. Man får jobba sig fram till ett språk. Mitt motto är att det bakom varje begrepp finns en förhållandevis enkel innebörd. Det är inte alltid sant men det fungerar för det mesta.
Det finns numera en annan typ av faktabok på marknaden. Det lustiga är att denna typ av ”faktabok” inte alls är någon faktabok. Den är istället full av fantasieggande påhitt som stöpts i faktaklingande form. Exempelvis finns det fiktionsfakta som säger att utomjordingarna är här och lever mitt ibland oss, eller att människovampyrer i allra högsta grad existerar. Det ges sken i texten av att det är en faktabok läsaren håller i handen och det hela presenteras med detaljer och ”dokument”. Men författaren är förstås fullständigt medveten om att det inte är en faktabok som formulerats. Syftet är ett annat. Denna typ av bok är med andra ord närmare besläktad med den skönlitterära boken.
Nu kanske någon undrar vad det är för skillnad på dessa böcker och exempelvis en faktabok om Tolkiens bestiarium. Jag har också undrat. Det jag har kommit fram till är att man mycket väl kan skriva en faktabok om Tolkiens sagovarelser så länge innehållet stämmer överens med Tolkiens verk. Det är ju faktiskt prima fakta från verkligheten att Tolkien hittade på en viss uppsättning sagodjur, även om sagodjuren själva inte finns i verkligheten. Skillnaden mellan en sådan bok och den nya typen av böcker som består av påhitt stöpta i faktaklingande form måste då bli att en faktabok om orcherna och hoberna, aldrig skulle hävda att detta berör den verkliga verkligheten - vilket böckerna om invaderande rymdvarelser och vampyrer gör. De vänder från början upp och ner på sant och falskt och säger ”glöm allt du hört om att x och y inte finns. De är här!”
Självklart skall denna sistnämnda typ av bok få finnas. De kan säkert inspirera och fängsla många. Men jag tycker att det är ett problem med själva klassificeringen. Varför kalla dem för faktaböcker i reklam och bokhandlar? Varför ge sken av att det är en bok som vill ge en rättvisande bild av verkligheten?
Böckerna riktar sig till barn och unga som själva kanske inte är mogna nog att värdera informationen. Klassificeringen bidrar med andra ord till förvirring istället för klarsynthet och insikt. Det tycker jag är att göra barn och ungdom en otjänst. Samhället och världen i stort är ett komplicerat ställe. Barn och unga behöver verktyg för att värdera all den information de bombarderas med. Faktaboken kan vara ett sådant verktyg. Den kan bidra till kritiskt tänkande och öppna upp för nya synvinklar. I alla händelser bör en titel som presenteras som faktabok inte bidra till ökad förvirring.
Utanför mitt fönster skiner fortfarande Jupiter.
Vad tycker du? Vad är en faktabok?
Peter
Det är fakta, ett sakförhållande att vi lever i ett planetsystem. Jag har ju profilerat mig som faktaboksförfattare för barn och ungdom. Två böcker är utgivna, ytterligare två kommer ganska snart. En tanke som har surrat efter uppmärksamhet ett slag är vad som utmärker en faktabok. Vad är en faktabok? Vad är en skönlitterär bok?
De flesta har lätt för att svara på den andra frågan. En skönlitterär bok är en fantasi, en fiktion som skapats för att roa, inspirera, locka till skratt, tårar och insikt med mera. Ingen skulle komma på tanken att säga: ”Vad menar du med att Frodo inte vandrade till domedagsberget? Jag har ju själv läst om alltihop.”
För faktaboken tycks läget inte vara lika enkelt just nu. Som jag ser det så är en faktabok en bok som innehåller ett kunskapsinnehåll som är i största möjliga grad korrekt återgivet. Med korrekt återgivet menar jag att det som står där bör i möjligaste mån överensstämma med verkligheten. Det finns en hel del spelrum i faktaboken. Mina egna böcker är personliga. Jag låter min egen röst tränga fram och färga innehållet. Texten är kommunikativt resonerande och förhoppningen är att inspirera till egen reflektion hos läsaren. Jag är inte ute efter något torrt utan efter något levande. Faktaboksförfattaren kan beroende på ålderskategorier välja att lyfta fram vissa saker och tona ner andra. Det är svårt att popularisera forskningsresultat, men jag är övertygad om att det går. Man får jobba sig fram till ett språk. Mitt motto är att det bakom varje begrepp finns en förhållandevis enkel innebörd. Det är inte alltid sant men det fungerar för det mesta.
Det finns numera en annan typ av faktabok på marknaden. Det lustiga är att denna typ av ”faktabok” inte alls är någon faktabok. Den är istället full av fantasieggande påhitt som stöpts i faktaklingande form. Exempelvis finns det fiktionsfakta som säger att utomjordingarna är här och lever mitt ibland oss, eller att människovampyrer i allra högsta grad existerar. Det ges sken i texten av att det är en faktabok läsaren håller i handen och det hela presenteras med detaljer och ”dokument”. Men författaren är förstås fullständigt medveten om att det inte är en faktabok som formulerats. Syftet är ett annat. Denna typ av bok är med andra ord närmare besläktad med den skönlitterära boken.
Nu kanske någon undrar vad det är för skillnad på dessa böcker och exempelvis en faktabok om Tolkiens bestiarium. Jag har också undrat. Det jag har kommit fram till är att man mycket väl kan skriva en faktabok om Tolkiens sagovarelser så länge innehållet stämmer överens med Tolkiens verk. Det är ju faktiskt prima fakta från verkligheten att Tolkien hittade på en viss uppsättning sagodjur, även om sagodjuren själva inte finns i verkligheten. Skillnaden mellan en sådan bok och den nya typen av böcker som består av påhitt stöpta i faktaklingande form måste då bli att en faktabok om orcherna och hoberna, aldrig skulle hävda att detta berör den verkliga verkligheten - vilket böckerna om invaderande rymdvarelser och vampyrer gör. De vänder från början upp och ner på sant och falskt och säger ”glöm allt du hört om att x och y inte finns. De är här!”
Självklart skall denna sistnämnda typ av bok få finnas. De kan säkert inspirera och fängsla många. Men jag tycker att det är ett problem med själva klassificeringen. Varför kalla dem för faktaböcker i reklam och bokhandlar? Varför ge sken av att det är en bok som vill ge en rättvisande bild av verkligheten?
Böckerna riktar sig till barn och unga som själva kanske inte är mogna nog att värdera informationen. Klassificeringen bidrar med andra ord till förvirring istället för klarsynthet och insikt. Det tycker jag är att göra barn och ungdom en otjänst. Samhället och världen i stort är ett komplicerat ställe. Barn och unga behöver verktyg för att värdera all den information de bombarderas med. Faktaboken kan vara ett sådant verktyg. Den kan bidra till kritiskt tänkande och öppna upp för nya synvinklar. I alla händelser bör en titel som presenteras som faktabok inte bidra till ökad förvirring.
Utanför mitt fönster skiner fortfarande Jupiter.
Vad tycker du? Vad är en faktabok?
Peter
Tankar om ljus
Morgonen har anlänt. Den gyllene vagnen har påbörjat ännu en resa över himlavalvet. Det har varit strömavbrott i mitt hus. I en timme och tjugo minuter var strömmen borta. Vi tände värmeljus och plockade fram de få ficklampor som fanns. Först var det mysigt, men snabbt blev det…tja, mörkt! Gryningen var blek och mörkret låg överallt omkring oss. Elektriskt ljus kom för hundra år sedan. På den tiden har vi blivit fullständigt beroende av elektricitet överhuvudtaget. Vi kan inte laga mat, ta ut kontanter, köra företag, (eller blogga för barnboksnätet) utan elektricitet. Somliga skulle säkert säga att det vore bäst så. Innan 1910-talet har människor fått kämpa för att skingra mörkret och driva undan skuggorna.
Såhär när det långa mörkret är på väg att lägga sig över oss tänkte jag fundera en smula kring ljuset. Vi har två huvudsakliga ljus på himlen och tusentals mindre. Bland urgamla historier från människans kulturer finns berättelser om solen och månen. Hos aboriginer sägs solen vara en kvinna som bär en fackla och letar efter vägen hem till sitt barn. Månen står för evigt liv, pånyttfödelse. I båda berättelserna är det människor som klivit upp på himlarna och förvandlats till himlakropparna. Berättelserna har också sedelärande drag. Solkvinnan lär oss exempelvis att man aldrig skall ge upp för sina barn. Solen är livgivaren.
Vi har alltid velat ha mer ljus. Resor till soligare länder, flammande brasor, facklor, stearinljus, neonljus, lågenergilampor. Vi har behövt ljus för att skingra mörkret i våra grottor och skrämma rovdjur, andar och spöken på flykten, lysa upp våra städer och vägar om natten, sprida sken i kylskåpen. Vi har stora ljuskastare för konserter och små ficklampsljus för läsning under täcket. Då och då upprepar vi en urgammal längtan efter ljus och tänder en eld och grillar korv. George Harrisons sjunger om vårens ankomst i "Here Comes the sun" och Paul McCartney riktar in sig på något nytt, något bättre i livet i låten "I´ll follow the sun".Ljus är skapande. Ljus är kreativitet och förmågan att "se" något nytt.
Ljuset används ibland metaforiskt. I filosofin har man länge sett förnuftet som en liten sol var och en av oss bär inom sig. Förnuftets ljus kan lysa upp tillvaron för oss, låta oss förstå världen och oss själva. Ljuset är på så vis en väg till kunskap. Den som lever i grottans dunkel och ser skuggor på väggarna har ingen riktig kunskap. I Platons skrifter möter vi en bild av ljuset som det goda. Det som låter oss se. Ögon har vi ingen nytta av utan ljus. Ljus är livet.
Peter
Såhär när det långa mörkret är på väg att lägga sig över oss tänkte jag fundera en smula kring ljuset. Vi har två huvudsakliga ljus på himlen och tusentals mindre. Bland urgamla historier från människans kulturer finns berättelser om solen och månen. Hos aboriginer sägs solen vara en kvinna som bär en fackla och letar efter vägen hem till sitt barn. Månen står för evigt liv, pånyttfödelse. I båda berättelserna är det människor som klivit upp på himlarna och förvandlats till himlakropparna. Berättelserna har också sedelärande drag. Solkvinnan lär oss exempelvis att man aldrig skall ge upp för sina barn. Solen är livgivaren.
Vi har alltid velat ha mer ljus. Resor till soligare länder, flammande brasor, facklor, stearinljus, neonljus, lågenergilampor. Vi har behövt ljus för att skingra mörkret i våra grottor och skrämma rovdjur, andar och spöken på flykten, lysa upp våra städer och vägar om natten, sprida sken i kylskåpen. Vi har stora ljuskastare för konserter och små ficklampsljus för läsning under täcket. Då och då upprepar vi en urgammal längtan efter ljus och tänder en eld och grillar korv. George Harrisons sjunger om vårens ankomst i "Here Comes the sun" och Paul McCartney riktar in sig på något nytt, något bättre i livet i låten "I´ll follow the sun".Ljus är skapande. Ljus är kreativitet och förmågan att "se" något nytt.
Ljuset används ibland metaforiskt. I filosofin har man länge sett förnuftet som en liten sol var och en av oss bär inom sig. Förnuftets ljus kan lysa upp tillvaron för oss, låta oss förstå världen och oss själva. Ljuset är på så vis en väg till kunskap. Den som lever i grottans dunkel och ser skuggor på väggarna har ingen riktig kunskap. I Platons skrifter möter vi en bild av ljuset som det goda. Det som låter oss se. Ögon har vi ingen nytta av utan ljus. Ljus är livet.
Peter
Den flyktiga vän som kallas inspiration
Regnet piskar mot rutorna. Solen stretar långsamt upp över horisonten medan kaffet svalnar till drickbar temperatur. Jag som bloggar heter Peter Ekberg. Jag har gett ut två böcker och har många fler på gång. Idag tänkte jag diskutera den flyktiga vän som kallas inspiration. Hur gör ni för att få fatt i inspirationen? Kommentera gärna nedan.
Själv är jag nog ganska lättinspirerad. Ibland räcker det med att jag håller i en bok jag älskar så rinner lusten till för att skapa något eget. Så har det alltid varit för mig. Jag har inte bara velat konsumera andras verk, utan också skapa något själv. Det bästa jag vet är när en idé fästs på papper. Från ingenting finns plötsligt någonting. Det är som en liten seger.
I grund och botten tror jag att inspiration är något man jobbar sig fram till. Om jag låter ett projekt ligga i väntan på inspiration så kallnar det mer och mer. Men inspiration kan också komma oplanerat som ögonblick av skaparlust. Ganska ofta så vaknar jag på morgonen med en pirrande känsla. Pirrandet visar sig när jag slår mig ner vid datorn, vara en berättelse eller ett kapitel eller en lösning på ett problem jag stött på i skrivandet.
Min debutbok Tänk Själv! kom till mig precis på detta sätt. Jag drömde fram den. Jag vaknade den förste januari 2008 med nyårsraketer i minnet och idén att jag skulle skriva en barn och ungdomsbok om filosofi. Innan jag ens klivit upp rafsade jag ner några riktlinjer för arbetet. Sedan var det bara att sätta igång. Efter några versioner antogs den samma år. För min andra bok Aliens! såg processen annorlunda ut. Att skriva om chanserna för utomjordiskt liv var en idé jag burit på ganska länge. Intresset för rymden har funnits sedan barnsben och har bara blivit starkare med åren. Den största kreativa utmaningen med Aliens! var att blanda min egen historia med rymdforskningen och andra historier. Med andra ord att hitta rätt ton, för min bok.
Bland de författare som berört mig mest vill jag särskilt nämna. Robin Hobb, Jane Austen och Peter Nilson. Bara Peter Nilson kan av dessa primärt klassas som faktaboksförfattare. Tolkien fanns också som den första verkligt stora läsupplevelsen som barn, och jag har haft stor behållning av många andra. Men just dessa tre har inspirerat mig mest i vuxen ålder av olika anledningar.
Robin Hobb är en pseudonym för Margaret Ogden (som också skriver som Megan Lindholm för att göra det hela riktigt förvirrande). Hobb har skrivit ett femtontal tjocka böcker sedan 1995. Bland annat ”Mördarens lärling” och ”Magins skepp”. Jag har läst alla hennes böcker i original två gånger och några av dem fler gånger än så. Robin Hobbs böcker är fantastiska: karaktärerna är levande, komplexiteten djup, hennes teman relevanta, fantasifullheten är omtumlande, liksom de oväntade vändningarna och utdragandet av de obönhörliga konsekvenserna. Jag brukade säga att Hobbs böcker är lika verkliga som livet självt. Runt 2003-2004 blev jag så biten av hennes böcker att jag skickade ett korrektur med små inkonsistenser och tryckfel, som hon gladeligen tog emot och vidarebefordrade till sin förläggare. Det glädjer mig fortfarande att mina minimala rättningar finns i de senare upplagorna. Vi hade lite kontakt under ett par år och hon grattade mig bland annat när jag fått mitt första bokkontrakt. När hon hörde att vi väntade vårt andra barn så skickade hon en liten t-shirt och kort med lyckönskningar! Så tar man hand om läsare.
Peter Nilson var astronom och idéhistoriker. Han står bakom en välrenommerad galaxkatalog och min barndoms favoritbok ”Lysande stjärnor” som man kunde ladda under glödlampan och plocka med ut i vintermörkret för att spana mot stjärnorna. Peter Nilson lämnade efterhand forskningen för att skriva på heltid. Bland hans böcker kanframhållas ”Stjärnvägar”, ”Solvindar”, ”Rymdljus”, ”Trollkarlen”, ”Arken”. Det var mötet med Peter Nilson 1998 som väckte mitt slumrande vetenskapsintresse till liv. Utan hans böcker som blandade astronomi och idéhistoria så skulle jag nog aldrig sökt mig till universitetet. Peter Nilson berättar med samma förundran som jag själv har känt ända sedan barnsben om människans möte med kosmos.
Jane Austen gillar jag för att jag upplever henne som modig. Hon var ensam, förblev ogift och satt och komponerade sina (ur en synvinkel) samhällskritiska romaner tills hon dog. Jane Austen skriver förankrad i sin tids filosofi. Utbildning var inte för alla på den här tiden. Antagligen hade Jane en privatlärare som lät henne läsa John Locke, Thomas Hobbes och David Hume. Hon skriver en hel del om kraften hos det mänskliga förnuftet (och oförnuftet). Kanske kan hennes böcker rentav sägas vara ett slags moralfilosofiska inlägg. Ett sätt att lära sig hur man bör leva är ju genom andras goda exempel. Austens böcker är fulla av den typen av exempel. Människan är utvecklingsbar. Ta ”Stolthet och fördom”. Mr Darcy må vara stolt, trumpen och lida av högmod, men han ändrar sig under resans gång genom självrannsakan och insikt i de egna bristerna. Det leder till en omvandling i hans tänkande och karaktär i ny och bättre riktning. Detsamma kan sägas för Lizzie som också lider av förutfattade meningar (fördomar) som hon tvingas omvärdera. Det behövs väl inte sägas, men utvecklingen är central i livet vare sig vi vill eller inte. Livet stannar så att säga aldrig upp.
”I need inspiration. Not just another negotiation”. Så skriver textförfattaren i komedin ”Music and Lyrics”. Så kan det kännas. Inspiration är kanske själva motsatsen till förhandlingar. Inspirationen tillåter att man ostört formulerar sig, gör fel, gör om. Ingen pratar i munnen. Ingen avbryter, pådyvlar en åsikt eller ber dig kompromissa. Senare i processen från idé till färdig bok kommer redigeringsarbetet i samråd med förlaget. I min erfarenhet är det inte en förhandling utan mest givande läsarrespons, tips och förslag. Inspirationen tillåter dig att testa ny mark. Så vänta, lyssna, jobba, håll möjligheten öppen så kommer den farande med glödande ögon, rufsigt hår och blossande öron.
Peter
Själv är jag nog ganska lättinspirerad. Ibland räcker det med att jag håller i en bok jag älskar så rinner lusten till för att skapa något eget. Så har det alltid varit för mig. Jag har inte bara velat konsumera andras verk, utan också skapa något själv. Det bästa jag vet är när en idé fästs på papper. Från ingenting finns plötsligt någonting. Det är som en liten seger.
I grund och botten tror jag att inspiration är något man jobbar sig fram till. Om jag låter ett projekt ligga i väntan på inspiration så kallnar det mer och mer. Men inspiration kan också komma oplanerat som ögonblick av skaparlust. Ganska ofta så vaknar jag på morgonen med en pirrande känsla. Pirrandet visar sig när jag slår mig ner vid datorn, vara en berättelse eller ett kapitel eller en lösning på ett problem jag stött på i skrivandet.
Min debutbok Tänk Själv! kom till mig precis på detta sätt. Jag drömde fram den. Jag vaknade den förste januari 2008 med nyårsraketer i minnet och idén att jag skulle skriva en barn och ungdomsbok om filosofi. Innan jag ens klivit upp rafsade jag ner några riktlinjer för arbetet. Sedan var det bara att sätta igång. Efter några versioner antogs den samma år. För min andra bok Aliens! såg processen annorlunda ut. Att skriva om chanserna för utomjordiskt liv var en idé jag burit på ganska länge. Intresset för rymden har funnits sedan barnsben och har bara blivit starkare med åren. Den största kreativa utmaningen med Aliens! var att blanda min egen historia med rymdforskningen och andra historier. Med andra ord att hitta rätt ton, för min bok.
Bland de författare som berört mig mest vill jag särskilt nämna. Robin Hobb, Jane Austen och Peter Nilson. Bara Peter Nilson kan av dessa primärt klassas som faktaboksförfattare. Tolkien fanns också som den första verkligt stora läsupplevelsen som barn, och jag har haft stor behållning av många andra. Men just dessa tre har inspirerat mig mest i vuxen ålder av olika anledningar.
Robin Hobb är en pseudonym för Margaret Ogden (som också skriver som Megan Lindholm för att göra det hela riktigt förvirrande). Hobb har skrivit ett femtontal tjocka böcker sedan 1995. Bland annat ”Mördarens lärling” och ”Magins skepp”. Jag har läst alla hennes böcker i original två gånger och några av dem fler gånger än så. Robin Hobbs böcker är fantastiska: karaktärerna är levande, komplexiteten djup, hennes teman relevanta, fantasifullheten är omtumlande, liksom de oväntade vändningarna och utdragandet av de obönhörliga konsekvenserna. Jag brukade säga att Hobbs böcker är lika verkliga som livet självt. Runt 2003-2004 blev jag så biten av hennes böcker att jag skickade ett korrektur med små inkonsistenser och tryckfel, som hon gladeligen tog emot och vidarebefordrade till sin förläggare. Det glädjer mig fortfarande att mina minimala rättningar finns i de senare upplagorna. Vi hade lite kontakt under ett par år och hon grattade mig bland annat när jag fått mitt första bokkontrakt. När hon hörde att vi väntade vårt andra barn så skickade hon en liten t-shirt och kort med lyckönskningar! Så tar man hand om läsare.
Peter Nilson var astronom och idéhistoriker. Han står bakom en välrenommerad galaxkatalog och min barndoms favoritbok ”Lysande stjärnor” som man kunde ladda under glödlampan och plocka med ut i vintermörkret för att spana mot stjärnorna. Peter Nilson lämnade efterhand forskningen för att skriva på heltid. Bland hans böcker kanframhållas ”Stjärnvägar”, ”Solvindar”, ”Rymdljus”, ”Trollkarlen”, ”Arken”. Det var mötet med Peter Nilson 1998 som väckte mitt slumrande vetenskapsintresse till liv. Utan hans böcker som blandade astronomi och idéhistoria så skulle jag nog aldrig sökt mig till universitetet. Peter Nilson berättar med samma förundran som jag själv har känt ända sedan barnsben om människans möte med kosmos.
Jane Austen gillar jag för att jag upplever henne som modig. Hon var ensam, förblev ogift och satt och komponerade sina (ur en synvinkel) samhällskritiska romaner tills hon dog. Jane Austen skriver förankrad i sin tids filosofi. Utbildning var inte för alla på den här tiden. Antagligen hade Jane en privatlärare som lät henne läsa John Locke, Thomas Hobbes och David Hume. Hon skriver en hel del om kraften hos det mänskliga förnuftet (och oförnuftet). Kanske kan hennes böcker rentav sägas vara ett slags moralfilosofiska inlägg. Ett sätt att lära sig hur man bör leva är ju genom andras goda exempel. Austens böcker är fulla av den typen av exempel. Människan är utvecklingsbar. Ta ”Stolthet och fördom”. Mr Darcy må vara stolt, trumpen och lida av högmod, men han ändrar sig under resans gång genom självrannsakan och insikt i de egna bristerna. Det leder till en omvandling i hans tänkande och karaktär i ny och bättre riktning. Detsamma kan sägas för Lizzie som också lider av förutfattade meningar (fördomar) som hon tvingas omvärdera. Det behövs väl inte sägas, men utvecklingen är central i livet vare sig vi vill eller inte. Livet stannar så att säga aldrig upp.
”I need inspiration. Not just another negotiation”. Så skriver textförfattaren i komedin ”Music and Lyrics”. Så kan det kännas. Inspiration är kanske själva motsatsen till förhandlingar. Inspirationen tillåter att man ostört formulerar sig, gör fel, gör om. Ingen pratar i munnen. Ingen avbryter, pådyvlar en åsikt eller ber dig kompromissa. Senare i processen från idé till färdig bok kommer redigeringsarbetet i samråd med förlaget. I min erfarenhet är det inte en förhandling utan mest givande läsarrespons, tips och förslag. Inspirationen tillåter dig att testa ny mark. Så vänta, lyssna, jobba, håll möjligheten öppen så kommer den farande med glödande ögon, rufsigt hår och blossande öron.
Peter
Filosofi, utomjordingar och det första samtalet
Solen har gått upp. En ny dag har startat. Kaffet är nybryggt. Doften sprider sig i arbetsrummet. Jag vet inte vad ni gör, men själv tänkte jag blogga den här veckan. Jag som skriver till er från skogen och havet utanför Göteborg heter Peter Ekberg. Som nybliven medlem i barnboksnätet och författarförbundet kanske en kort introduktion är på sin plats innan vi drar igång diskussionerna.
´
Än så länge har jag publicerat två böcker. Två till kommer de närmaste åren. Framtiden känns öppen. Den första var en bok om filosofi som hette ”Tänk Själv! – en inspirationsbok för unga filosofer. Den illustrerades av Sven Nordqvist och gavs ut hösten 2009 på Bonnier Carlsens bokförlag i Stockholm.
Jag satt i gårkväll med min fyraåriga dotter och tittade i familjens fotoalbum. Där hittade jag en bild som är tagen i juni 2008, någon timme efter att förläggaren Rod Bengtsson ringt på min mobil. Jag har en nyköpt kebab framför mig på bordet och ser besynnerligt lycklig ut. Jag minns att jag knappt fick i mig något av maten. Det var en förvirrande eftermiddag. Jag hade fått ansvaret för min halvsysters krukväxter medan hon roade sig i USA. Jag parkerade bilen för andra gången den veckan, gick upp till hennes lägenhet och satte igång med mitt värv. Mitt i vattningen ringde mobilen och jag stod fastnaglad med hjärtat som rusade. Rod hade läst mitt manus och de ville ge ut det. Jag rafsade ner hans namn och lite detaljer med en blyertspenna som låg på min systers matbord. Ingen mindre än självaste Sven Nordqvist skulle tillfrågas som illustratör. Jag mumlade och försökte låta sammanhängande. Vi beslutade att höras igen efter sommaren.
Än i dag tycker jag att det är något enastående med detta ögonblick. Ett enkelt samtal och livet tar en ny riktning! Jag ville ringa min fru, men hade inga pengar på mobilen. Ivrigt rusade jag runt i min systers lägenhet och letade efter telefonen, hittade den, lyfte luren och… Den var stendöd. Ensam fortsatte jag att vattna blommorna. Det kändes som att jag skulle explodera om jag inte fick berätta för någon. Darrande satte jag mig i bilen och körde hem.
Medan kebaben kallnade och min Maria gladdes åt nyheten, tog jag fram mobilen för att försäkra mig om att det verkligen hänt. Det där 08-numret var kvar.
Det har gått ett par år sedan dess. Jag har skrivit mängder med manus och fått flera antagna också. Jag har massor av idéer till faktaböcker men också drömmar om att skriva andra typer av böcker. Två barn/ungdomsromaner är färdigskrivna och läses just nu med förväntan av förlag. Min senaste utgivna bok kom för en månad sedan. Den heter ALIENS! Fakta om UFO och liv i rymden. Den illustrerades av konstnären Mattias Olsson och gavs ut på Berghs förlag i Stockholm. Jag är mitt uppe i lanseringen av Aliens! och har lite svårt att tänka klart kring den just nu. För det första så är det en personlig faktabok. Min egen historia löper som en röd tråd genom boken. För det andra så tycker jag att det är en rätt fantastisk liten sak. Frågan om det finns liv i världsrymden är en allmänmänsklig undran och jag är glad åt att ha fått ge den liv. Jag är mitt uppe i promotionarbetet och hoppas och längtar och önskar den all lycka till på sin färd.
Nästa höst är det dags igen för min bok om robotar och mänskligt tänkande som kommer på Bonnier Carlsen. Våren därefter kommer min fjärde bok som är en uppföljare till Aliens! för Berghs förlag. Mer än så säger jag inte nu…
På många sätt börjar jag vänja mig vid att göra böcker. Jag minns de första besöken på Sveavägen i Stockholm, att träffa Sven, säljdragningar, bokmässor, utlandslanseringar, allt var nervöst. Det är det fortfarande, men på ett roligt och mer avslappnat sätt. Jag och Mattias Olsson har en liknande energi. Jag tycker om att prata böcker och bolla idéer med förlagen och illustratörerna som jag samarbetar med. Mumlandet kommer då och då, men för det mesta tror jag att jag är sammanhängande. Minnet av kebaben och det första samtalet skrivs över av nya minnen. Det känns inte längre som att chanserna kan försvinna vilken dag som helst. Jag känner mig glad över att ha fått samarbeta med så många kunniga, inspirerande människor. Det var en lång väg dit.
Mitt första manus skrev jag 1985. Jag var tolv år gammal. Det hette ”Nibo” och var ett klockrent plagiat på Tolkiens ”Bilbo”. Jag skrev och skrev på linjerat papper med bläckpenna. När det blev för spännande så slutade jag. Jag vågade inte öppna fantasins kammare.
Nu tvekar jag inte längre.
Peter Ekberg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)