För några veckor sedan var jag på superfina multiaktivitetscentret Palatset i Stockholm och bokpratade om nya boken Aliens! Röda rummet var välbesökt, frågorna haglade. Det var en superbra pratstund. Tack till alla som kom (och stannade kvar trots påannonseringar i högtalarsystemet om "robotshow", trollerishow" med mera)! Hoppas ni gillar Aliens.
Ha en fin december allihop!
Peter
fredag 9 december 2011
lördag 3 december 2011
ALIENSMANIA i Alingsås den 3 december 2011
Lite minnen från besöket på Bokias barnbokhandel. De hade en finfin Aliens-tävling! Två stjärnvinster delades ut: fribiljetter till universeums vetenskapspark i Göteborg. Skolklass 5A vann en Aliens-bok! Alla som kom till butiken fick Aliens-knappar. Tack för alla bidrag. De var verkligen fantastiska!
lördag 26 november 2011
Silverstjärnan och andra nyheter
Halloj. Vad kul att du tittade in!
Lite nyheter:
Just nu är jag djupt försjunken i min barn/ungdomsroman som kommer hösten (2012). Enormt roligt att äntligen få skriva skönlitterärt. Utan att avslöja alltför mycket kommer här två arbetstitlar: "Silverstjärnan" och "Stjärnskeppet". Manuset är i det närmaste färdigskrivet, men jag skall fila och putsa ytterligare under några veckor.
Min nya faktabok om robotar och artifciell intelligens dyker också upp under hösten. Förutom detta så arbetar jag på en uppföljare till Aliens!
På lördag (3 december 2011) drar jag till Bokia i Alingsås för att kora en vinnare i deras "Aliens-tävling". Om du bor i Alingsås så tveka inte att ta dig till Bokia och måla en Alien. Du kan vinna biljetter till vetenskapscentret Universeum i Göteborg.
Jag har också spelat in några radioprogram om astronomi och musik för Sveriges radio. Vi får se när de dyker upp. I förra veckan blev det klart att jag skall medverka i vetenskapsfestivalen i Göteborg sm äger rum i april. En stor kunskapsfest! Skall bli jättekul, mer info kommer.
Ha det fint! Och om du gillar Aliens! Glöm inte att gå in och gilla www.facebook.com/ALIENSFAKTA
Peter
onsdag 26 oktober 2011
Mitt arbetsrum och Big Bang
Dimman ligger över dalen. Fiskmåsarna flyger över taket på mitt hus. Skogen står tät runt området. Ångan stiger ur kaffekoppen. Jag som bloggar den här veckan heter Peter Ekberg. Jag skriver böcker för barn och ungdom och alla andra som är intresserade, även nyfikna vuxna. Idag tänkte jag bjuda in dig till mitt arbetsrum.
Jag vill börja med att säga att jag är en lyhörd, optimistisk person att samarbeta med. Jag svarar alltid på mejl och missar aldrig en deadline. Nej, jag söker inte jobb, säger bara detta för att ni inte efter nedanstående skall få en alldeles felaktig bild av undertecknad. Ibland läser jag om andra författares arbetsrum. Det brukar vara en helig plats dit författaren drar sig för att knappa ner sina storverk. Arbetsrummen ligger kanske med vacker utsikt och är vackert inredda. Musikmaskiner bidrar som stämningshöjare. Lampor av olika slag ger det ljus skrivandets konst tarvar. Författaren slår sig ner och omsluts av kraften och lugnet i arbetsrummet, redo för en ny dags skapande.
Mitt arbetsrum är den totala antitesen till dessa arbetsrum. Ingen inbördes rankning.
(1)Det är inget annat än ett mysterium varför jag sitter på en ”stol” med lös sits som ramlar i golvet varje gång jag reser mig, en stol som helt saknar ryggstöd. En hård metallpinne sticker mig i ryggen. Om jag rör benen så riskerar jag att komma åt den utstickande sänkningsmekanismen, dratta ner i golvhöjd och klämma mig ordentligt.
(2)Runt datorn och på golvet vid bokhyllorna ligger enorma högar av papper och böcker, osorterat, ostrukturerat i en enda röra. Till exempel idéer på böcker, Sven Nordqvists och Mattias Olssons fantastiska skisser, korrektur och annat smått och gott.
(3)Skenet från datorskärmen är i princip den enda ljuskällan. I hörnet, likt ett enögt benrangel, står en dubbelhövdad golvlampa med endast ett fungerande huvud. Under årets mörkare månader är detta ett reellt problem.
(4)Arbetsrummet angränsar till barnens rum, vilket gör att jag ofta skriver med Eric Saade dånande i ena örat och ”Jag är en gummibjörn” i det andra.
Utgivna såväl som kommande böcker, har skrivits i denna miljö. Min kommunikation med förlag och illustratörer sker härifrån. Det glädjande beskedet att min debutbok blev Slangbellenominerad kom till mig mitt i denna röra. När jag över nätet ser fotot på den koreanska flicka som läser den översatta versionen av Tänk Själv i sitt välstädade rum, så sitter författaren och ler i sin skräckkammare (och planerar seminarium på bokmässan). När förläggare Lena meddelar att Aliens! fått många intresserade utländska förlag så smärtar ryggen av metallpinnens bett.
Det som verkligen gör det hela mystiskt är att det skulle kunna vara ett sådant där heligt arbetsrum. Jag har trots allt ett fönster med en liten utsikt. Just nu ser jag balkongräcket, ett hustak och därbakom skogen i höstfärger. Skrivbordet är gammalt med anor. Det tillhörde en gång en av cheferna på Eriksbergsvarvet. På väggen sitter foton på familjen, pandor, lärkor och gamla musikminnen. Där hänger också ett alternativt omslag till Tänk Själv. På golvet står mitt gamla teleskop bredvid en stjärntavla som väntar på att hängas upp. Jag skulle kunna städa, köpa en ny stol, en musikmaskin, lite sköna spots. Varför jag inte gör det? Ingen aning. Där, och inte vid Big Bang, går kunskapens gräns.
Svaret är väl att jag gillar det alltför mycket.
Hej så länge!
Peter
Jag vill börja med att säga att jag är en lyhörd, optimistisk person att samarbeta med. Jag svarar alltid på mejl och missar aldrig en deadline. Nej, jag söker inte jobb, säger bara detta för att ni inte efter nedanstående skall få en alldeles felaktig bild av undertecknad. Ibland läser jag om andra författares arbetsrum. Det brukar vara en helig plats dit författaren drar sig för att knappa ner sina storverk. Arbetsrummen ligger kanske med vacker utsikt och är vackert inredda. Musikmaskiner bidrar som stämningshöjare. Lampor av olika slag ger det ljus skrivandets konst tarvar. Författaren slår sig ner och omsluts av kraften och lugnet i arbetsrummet, redo för en ny dags skapande.
Mitt arbetsrum är den totala antitesen till dessa arbetsrum. Ingen inbördes rankning.
(1)Det är inget annat än ett mysterium varför jag sitter på en ”stol” med lös sits som ramlar i golvet varje gång jag reser mig, en stol som helt saknar ryggstöd. En hård metallpinne sticker mig i ryggen. Om jag rör benen så riskerar jag att komma åt den utstickande sänkningsmekanismen, dratta ner i golvhöjd och klämma mig ordentligt.
(2)Runt datorn och på golvet vid bokhyllorna ligger enorma högar av papper och böcker, osorterat, ostrukturerat i en enda röra. Till exempel idéer på böcker, Sven Nordqvists och Mattias Olssons fantastiska skisser, korrektur och annat smått och gott.
(3)Skenet från datorskärmen är i princip den enda ljuskällan. I hörnet, likt ett enögt benrangel, står en dubbelhövdad golvlampa med endast ett fungerande huvud. Under årets mörkare månader är detta ett reellt problem.
(4)Arbetsrummet angränsar till barnens rum, vilket gör att jag ofta skriver med Eric Saade dånande i ena örat och ”Jag är en gummibjörn” i det andra.
Utgivna såväl som kommande böcker, har skrivits i denna miljö. Min kommunikation med förlag och illustratörer sker härifrån. Det glädjande beskedet att min debutbok blev Slangbellenominerad kom till mig mitt i denna röra. När jag över nätet ser fotot på den koreanska flicka som läser den översatta versionen av Tänk Själv i sitt välstädade rum, så sitter författaren och ler i sin skräckkammare (och planerar seminarium på bokmässan). När förläggare Lena meddelar att Aliens! fått många intresserade utländska förlag så smärtar ryggen av metallpinnens bett.
Det som verkligen gör det hela mystiskt är att det skulle kunna vara ett sådant där heligt arbetsrum. Jag har trots allt ett fönster med en liten utsikt. Just nu ser jag balkongräcket, ett hustak och därbakom skogen i höstfärger. Skrivbordet är gammalt med anor. Det tillhörde en gång en av cheferna på Eriksbergsvarvet. På väggen sitter foton på familjen, pandor, lärkor och gamla musikminnen. Där hänger också ett alternativt omslag till Tänk Själv. På golvet står mitt gamla teleskop bredvid en stjärntavla som väntar på att hängas upp. Jag skulle kunna städa, köpa en ny stol, en musikmaskin, lite sköna spots. Varför jag inte gör det? Ingen aning. Där, och inte vid Big Bang, går kunskapens gräns.
Svaret är väl att jag gillar det alltför mycket.
Hej så länge!
Peter
Musik och skrivande
En ny dag väntar. Ännu är det mörkt och egentligen alldeles för tidigt för att gå upp. Jag som bloggar den här veckan från skogen och havet heter Peter Ekberg. Jag skriver böcker om filosofi, liv i rymden, tänkande robotar och mycket annat som det är för tidigt att berätta om nu. Från mina hörlurar strömmar musik. Jag smuttar på kaffet och funderar över likheterna mellan musik och skrivande. När jag precis skall posta det här inlägget så inser jag att kanske allt skapande har samma kreativa bas?
Mike Oldfield kom nyligen med en skiva som heter ”Music of the Spheres.” Motivet är den ”sfärernas musik” som man under antiken tänkte sig fanns i universum. Grundantagandet var att alla himlakroppar ger ifrån sig ett ljud när de rör sig i sina banor. Vi är så vana vid ljudet eftersom vi har utsatts för det sedan födseln att vi inte längre kan uppmärksamma det. Tillsammans bildar universum en fantastisk musik, ungefär som en kosmisk speldosa. Oldfields skiva är ett fint exempel på hur gammalt tankegods kan inspirera till skapande.
Musik och skrivande är två sidor av samma mynt för mig. Jag har alltid spelat, skrivit låtar och sysslat med musik. Mina ungdomsvänner har lyckats att bli väletablerade, hårt arbetande musiker. För mig var den viktigaste lärdomen av vårt gemensamma musikintresse och envisa harvande i band att vi tillsammans formade nya regler för livet. Vi kunde skapa, vi var kreativa, och kunde påverka vår tillvaro. Det innebar en frihet. Särskilt eftersom mitt första arbete efter gymnasiet var enformigt och inrutat från 0700-1600 varje dag. Musiken och skrivandet tillät mig att drömma om ett liv som passade mig bättre. Sartre pratar om förmågan att kunna sätta negationstecken på situationen och välja något annat. Precis så var det, fast jag inte kunde formulera det.
Min energi har bytt fokus. Jag drömmer inte längre om artistlivet. Men det finns många likheter mellan att skriva och att spela musik. Jag hämtar inspiration från samma källa oavsett vad den kreativa processen är inriktad på för ögonblicket. Att stämma gitarren är som att vakna med den gryende idén. Att börja spela och sjunga med hes morgonröst är som att börja formulera den nya bok– eller kapitelidén i datorn. När bandet är inrepeterat, låten färdigskriven, när ackordbytena sitter som de skall, när man lärt sig den där stämman så är boken färdig för tryck, korrekturläst, omskriven, varje stycke sitter på plats.
Kanske ser jag likheter mellan musik och skrivande eftersom jag aldrig gått i musikskola och lärt mig musikteori på riktigt. Jag både spelar och skriver på ett i huvudsak intuitivt sätt. Fast jag ser det inte som en fördel, absolut inte. En skrivarlinje hade säkert kunnat hjälpa mig avsevärt i min utveckling. Nu känner jag att det är lite för sent, att jag har hittat något som fungerar ändå. Jag läser skrivarböcker när jag vill förkovra mig och få tips. Stephen Kings ”Att skriva” och Lars-Åke Augustssons ”Att skriva romaner och noveller” gillar jag särskilt mycket.
Förresten, i tre veckor har jag gått i musikskola. Det var medborgarskolans blockflöjtsutbildning när jag var åtta, som snabbt byttes ut mot gitarrskolan på samma plats. ”Farväl Peter, lycka till” vill jag minnas att blockflöjtsfröken sade med tårar i ögonen, när jag lade undan min flöjt och drog fyra meter ner i korridoren. Allt jag minns av gitarrlektionerna är att jag satt förundrad och tittade på en plansch av ett stort träd. Det var en fantastisk bild. Tagen underifrån, med den höga stammen som sköt iväg mot himlen. Antagligen var det gitarreklam, de är ju byggda av trä. Mitt bestående minne är att gitarrläraren surnade till när jag frågade vad det var för en plansch, vad den betydde. Hursomhelst, jag lämnade gitarrskolan, tvingade mamma att köpa en bok med Beatleslåtar och lärde mig ackorden från den.
Sedan dess tar jag ut låtar på gehör, egna såväl som andras. Kanske har den övningen, att behöva lyssna mig fram, hjälpt mig att så att säga lyssna mig fram till texter? Än idag så testar jag mig fram, utan att egentligen veta vad jag gör utom att ”lyssna”. Lyssna på språket, lyssna på kompositionen (texten) som helhet, dramaturgin. Slutsatsen för dagen får bli att den skapande energin är samma oavsett om det är musik eller skrivande. Och det heter ju faktiskt att skriva musik. När AC/DC skrev sin klassiker ”Let there be rock” så finns det en koppling till Shakespeares sonetter. De har samma kreativa grundinstinkt.
Write and roll
Peter
Mike Oldfield kom nyligen med en skiva som heter ”Music of the Spheres.” Motivet är den ”sfärernas musik” som man under antiken tänkte sig fanns i universum. Grundantagandet var att alla himlakroppar ger ifrån sig ett ljud när de rör sig i sina banor. Vi är så vana vid ljudet eftersom vi har utsatts för det sedan födseln att vi inte längre kan uppmärksamma det. Tillsammans bildar universum en fantastisk musik, ungefär som en kosmisk speldosa. Oldfields skiva är ett fint exempel på hur gammalt tankegods kan inspirera till skapande.
Musik och skrivande är två sidor av samma mynt för mig. Jag har alltid spelat, skrivit låtar och sysslat med musik. Mina ungdomsvänner har lyckats att bli väletablerade, hårt arbetande musiker. För mig var den viktigaste lärdomen av vårt gemensamma musikintresse och envisa harvande i band att vi tillsammans formade nya regler för livet. Vi kunde skapa, vi var kreativa, och kunde påverka vår tillvaro. Det innebar en frihet. Särskilt eftersom mitt första arbete efter gymnasiet var enformigt och inrutat från 0700-1600 varje dag. Musiken och skrivandet tillät mig att drömma om ett liv som passade mig bättre. Sartre pratar om förmågan att kunna sätta negationstecken på situationen och välja något annat. Precis så var det, fast jag inte kunde formulera det.
Min energi har bytt fokus. Jag drömmer inte längre om artistlivet. Men det finns många likheter mellan att skriva och att spela musik. Jag hämtar inspiration från samma källa oavsett vad den kreativa processen är inriktad på för ögonblicket. Att stämma gitarren är som att vakna med den gryende idén. Att börja spela och sjunga med hes morgonröst är som att börja formulera den nya bok– eller kapitelidén i datorn. När bandet är inrepeterat, låten färdigskriven, när ackordbytena sitter som de skall, när man lärt sig den där stämman så är boken färdig för tryck, korrekturläst, omskriven, varje stycke sitter på plats.
Kanske ser jag likheter mellan musik och skrivande eftersom jag aldrig gått i musikskola och lärt mig musikteori på riktigt. Jag både spelar och skriver på ett i huvudsak intuitivt sätt. Fast jag ser det inte som en fördel, absolut inte. En skrivarlinje hade säkert kunnat hjälpa mig avsevärt i min utveckling. Nu känner jag att det är lite för sent, att jag har hittat något som fungerar ändå. Jag läser skrivarböcker när jag vill förkovra mig och få tips. Stephen Kings ”Att skriva” och Lars-Åke Augustssons ”Att skriva romaner och noveller” gillar jag särskilt mycket.
Förresten, i tre veckor har jag gått i musikskola. Det var medborgarskolans blockflöjtsutbildning när jag var åtta, som snabbt byttes ut mot gitarrskolan på samma plats. ”Farväl Peter, lycka till” vill jag minnas att blockflöjtsfröken sade med tårar i ögonen, när jag lade undan min flöjt och drog fyra meter ner i korridoren. Allt jag minns av gitarrlektionerna är att jag satt förundrad och tittade på en plansch av ett stort träd. Det var en fantastisk bild. Tagen underifrån, med den höga stammen som sköt iväg mot himlen. Antagligen var det gitarreklam, de är ju byggda av trä. Mitt bestående minne är att gitarrläraren surnade till när jag frågade vad det var för en plansch, vad den betydde. Hursomhelst, jag lämnade gitarrskolan, tvingade mamma att köpa en bok med Beatleslåtar och lärde mig ackorden från den.
Sedan dess tar jag ut låtar på gehör, egna såväl som andras. Kanske har den övningen, att behöva lyssna mig fram, hjälpt mig att så att säga lyssna mig fram till texter? Än idag så testar jag mig fram, utan att egentligen veta vad jag gör utom att ”lyssna”. Lyssna på språket, lyssna på kompositionen (texten) som helhet, dramaturgin. Slutsatsen för dagen får bli att den skapande energin är samma oavsett om det är musik eller skrivande. Och det heter ju faktiskt att skriva musik. När AC/DC skrev sin klassiker ”Let there be rock” så finns det en koppling till Shakespeares sonetter. De har samma kreativa grundinstinkt.
Write and roll
Peter
Vad är en faktabok?
Jag har vandrat bland stjärnorna. När jag klev upp i vargtimmen för att skriva detta inlägg så kikade jag ut på balkongen. Det var så stjärnklart som det kan bli på 2010-talet. Gatlyktorna var avstängda och bara månskenet störde sikten ut mot universum. Jag rörde mig bland stjärnbilderna tvillingarna, stora björn och Orion. För mitt medvetande dök stjärnsagor om havsmonster, drakar och floder som rinner på himlavalvet upp. De uråldriga myterna om månen och Vintergatan blev för en stund levande. Jag gick in och hämtade mitt teleskop. Samma vita tubkikare som jag fick när jag fyllde tio år. Jag betraktade månens kratrar och vände sedan kikaren mot Jupiter som flammade i väst. Tre av jätteplanetens månar syntes som gnistrande pärlor.
Det är fakta, ett sakförhållande att vi lever i ett planetsystem. Jag har ju profilerat mig som faktaboksförfattare för barn och ungdom. Två böcker är utgivna, ytterligare två kommer ganska snart. En tanke som har surrat efter uppmärksamhet ett slag är vad som utmärker en faktabok. Vad är en faktabok? Vad är en skönlitterär bok?
De flesta har lätt för att svara på den andra frågan. En skönlitterär bok är en fantasi, en fiktion som skapats för att roa, inspirera, locka till skratt, tårar och insikt med mera. Ingen skulle komma på tanken att säga: ”Vad menar du med att Frodo inte vandrade till domedagsberget? Jag har ju själv läst om alltihop.”
För faktaboken tycks läget inte vara lika enkelt just nu. Som jag ser det så är en faktabok en bok som innehåller ett kunskapsinnehåll som är i största möjliga grad korrekt återgivet. Med korrekt återgivet menar jag att det som står där bör i möjligaste mån överensstämma med verkligheten. Det finns en hel del spelrum i faktaboken. Mina egna böcker är personliga. Jag låter min egen röst tränga fram och färga innehållet. Texten är kommunikativt resonerande och förhoppningen är att inspirera till egen reflektion hos läsaren. Jag är inte ute efter något torrt utan efter något levande. Faktaboksförfattaren kan beroende på ålderskategorier välja att lyfta fram vissa saker och tona ner andra. Det är svårt att popularisera forskningsresultat, men jag är övertygad om att det går. Man får jobba sig fram till ett språk. Mitt motto är att det bakom varje begrepp finns en förhållandevis enkel innebörd. Det är inte alltid sant men det fungerar för det mesta.
Det finns numera en annan typ av faktabok på marknaden. Det lustiga är att denna typ av ”faktabok” inte alls är någon faktabok. Den är istället full av fantasieggande påhitt som stöpts i faktaklingande form. Exempelvis finns det fiktionsfakta som säger att utomjordingarna är här och lever mitt ibland oss, eller att människovampyrer i allra högsta grad existerar. Det ges sken i texten av att det är en faktabok läsaren håller i handen och det hela presenteras med detaljer och ”dokument”. Men författaren är förstås fullständigt medveten om att det inte är en faktabok som formulerats. Syftet är ett annat. Denna typ av bok är med andra ord närmare besläktad med den skönlitterära boken.
Nu kanske någon undrar vad det är för skillnad på dessa böcker och exempelvis en faktabok om Tolkiens bestiarium. Jag har också undrat. Det jag har kommit fram till är att man mycket väl kan skriva en faktabok om Tolkiens sagovarelser så länge innehållet stämmer överens med Tolkiens verk. Det är ju faktiskt prima fakta från verkligheten att Tolkien hittade på en viss uppsättning sagodjur, även om sagodjuren själva inte finns i verkligheten. Skillnaden mellan en sådan bok och den nya typen av böcker som består av påhitt stöpta i faktaklingande form måste då bli att en faktabok om orcherna och hoberna, aldrig skulle hävda att detta berör den verkliga verkligheten - vilket böckerna om invaderande rymdvarelser och vampyrer gör. De vänder från början upp och ner på sant och falskt och säger ”glöm allt du hört om att x och y inte finns. De är här!”
Självklart skall denna sistnämnda typ av bok få finnas. De kan säkert inspirera och fängsla många. Men jag tycker att det är ett problem med själva klassificeringen. Varför kalla dem för faktaböcker i reklam och bokhandlar? Varför ge sken av att det är en bok som vill ge en rättvisande bild av verkligheten?
Böckerna riktar sig till barn och unga som själva kanske inte är mogna nog att värdera informationen. Klassificeringen bidrar med andra ord till förvirring istället för klarsynthet och insikt. Det tycker jag är att göra barn och ungdom en otjänst. Samhället och världen i stort är ett komplicerat ställe. Barn och unga behöver verktyg för att värdera all den information de bombarderas med. Faktaboken kan vara ett sådant verktyg. Den kan bidra till kritiskt tänkande och öppna upp för nya synvinklar. I alla händelser bör en titel som presenteras som faktabok inte bidra till ökad förvirring.
Utanför mitt fönster skiner fortfarande Jupiter.
Vad tycker du? Vad är en faktabok?
Peter
Det är fakta, ett sakförhållande att vi lever i ett planetsystem. Jag har ju profilerat mig som faktaboksförfattare för barn och ungdom. Två böcker är utgivna, ytterligare två kommer ganska snart. En tanke som har surrat efter uppmärksamhet ett slag är vad som utmärker en faktabok. Vad är en faktabok? Vad är en skönlitterär bok?
De flesta har lätt för att svara på den andra frågan. En skönlitterär bok är en fantasi, en fiktion som skapats för att roa, inspirera, locka till skratt, tårar och insikt med mera. Ingen skulle komma på tanken att säga: ”Vad menar du med att Frodo inte vandrade till domedagsberget? Jag har ju själv läst om alltihop.”
För faktaboken tycks läget inte vara lika enkelt just nu. Som jag ser det så är en faktabok en bok som innehåller ett kunskapsinnehåll som är i största möjliga grad korrekt återgivet. Med korrekt återgivet menar jag att det som står där bör i möjligaste mån överensstämma med verkligheten. Det finns en hel del spelrum i faktaboken. Mina egna böcker är personliga. Jag låter min egen röst tränga fram och färga innehållet. Texten är kommunikativt resonerande och förhoppningen är att inspirera till egen reflektion hos läsaren. Jag är inte ute efter något torrt utan efter något levande. Faktaboksförfattaren kan beroende på ålderskategorier välja att lyfta fram vissa saker och tona ner andra. Det är svårt att popularisera forskningsresultat, men jag är övertygad om att det går. Man får jobba sig fram till ett språk. Mitt motto är att det bakom varje begrepp finns en förhållandevis enkel innebörd. Det är inte alltid sant men det fungerar för det mesta.
Det finns numera en annan typ av faktabok på marknaden. Det lustiga är att denna typ av ”faktabok” inte alls är någon faktabok. Den är istället full av fantasieggande påhitt som stöpts i faktaklingande form. Exempelvis finns det fiktionsfakta som säger att utomjordingarna är här och lever mitt ibland oss, eller att människovampyrer i allra högsta grad existerar. Det ges sken i texten av att det är en faktabok läsaren håller i handen och det hela presenteras med detaljer och ”dokument”. Men författaren är förstås fullständigt medveten om att det inte är en faktabok som formulerats. Syftet är ett annat. Denna typ av bok är med andra ord närmare besläktad med den skönlitterära boken.
Nu kanske någon undrar vad det är för skillnad på dessa böcker och exempelvis en faktabok om Tolkiens bestiarium. Jag har också undrat. Det jag har kommit fram till är att man mycket väl kan skriva en faktabok om Tolkiens sagovarelser så länge innehållet stämmer överens med Tolkiens verk. Det är ju faktiskt prima fakta från verkligheten att Tolkien hittade på en viss uppsättning sagodjur, även om sagodjuren själva inte finns i verkligheten. Skillnaden mellan en sådan bok och den nya typen av böcker som består av påhitt stöpta i faktaklingande form måste då bli att en faktabok om orcherna och hoberna, aldrig skulle hävda att detta berör den verkliga verkligheten - vilket böckerna om invaderande rymdvarelser och vampyrer gör. De vänder från början upp och ner på sant och falskt och säger ”glöm allt du hört om att x och y inte finns. De är här!”
Självklart skall denna sistnämnda typ av bok få finnas. De kan säkert inspirera och fängsla många. Men jag tycker att det är ett problem med själva klassificeringen. Varför kalla dem för faktaböcker i reklam och bokhandlar? Varför ge sken av att det är en bok som vill ge en rättvisande bild av verkligheten?
Böckerna riktar sig till barn och unga som själva kanske inte är mogna nog att värdera informationen. Klassificeringen bidrar med andra ord till förvirring istället för klarsynthet och insikt. Det tycker jag är att göra barn och ungdom en otjänst. Samhället och världen i stort är ett komplicerat ställe. Barn och unga behöver verktyg för att värdera all den information de bombarderas med. Faktaboken kan vara ett sådant verktyg. Den kan bidra till kritiskt tänkande och öppna upp för nya synvinklar. I alla händelser bör en titel som presenteras som faktabok inte bidra till ökad förvirring.
Utanför mitt fönster skiner fortfarande Jupiter.
Vad tycker du? Vad är en faktabok?
Peter
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)